På fredag ska vi på klassfest, det är tydligen 20 år sedan vi gick ur nian.

Hur det är möjligt det fattar jag inte:))

Men det ska bli jätteroligt, ser fram emot att träffa dessa Nolby tjejer som

jag känt sen jag var 7 år, dom har en speciell plats:)

Susanne är en annan tjej som har en speciell plats hos mig även om jag inte känt

henne lika länge, men 12 år är det nog visst:)

Den här dagen för åtta år sedan låg jag uppe på Umeå sjukhus med värkar, alldeles för tidigt.

Hade legat på sjukhus i fem veckor vid det laget och ultra ljud gjordes varannan dag för att se om

den lilla i magen växte. Den 16:e maj fanns det inget vatten kvar och värkarna kom allt för ofta.

Beslut togs att flickan skulle få komma ut, i säte låg hon så det var tvungen att bli kejsarsnitt.

Det här var på morgonen efter jag ätit frukost, så doktorerna tyckte att vi väntar till eftermiddag det

var inte akut än så länge. Har nog inte varit så nervös någon gång som denna dag då hon min lilla lilla tjej skulle

komma.

Halv sex drogs jag in på operations salen för att sätta bedövning. Sen kom hon min Agnes klockan 18.14 om jag inte

minns fel. Liten liten liten bara 695 gram, jag fick inte se henne dom tog ut henne och sprang snabbt iväg till läkarteamet från Barn 4 som väntade på henne. Ena lungan gick sönder direkt så medan jag ligger och blir ihopsydd så berättar dom att den andra går nog snart oxå och då dör hon. Där låg jag med tårar som rinner medan Agnes kämpar för sitt liv. Den andra lungan höll över ett dygn så hon hade drän på båda lungorna och var intuberad.

Det tog många timmar innan vi fick veta om hon levde eller inte, en fruktansvärd väntan jag inte önskar någon.

Halv tio fick vi äntligen komma upp på Barn 4 för att få se detta lilla lilla underverk.

Så liten att hon fick plats i Emils handflata, att förlovningsringen gick att ha som armband.

Efter många månader på sjukhus fick hon äntligen flytta hem till oss, vilken lycka!

Och nu idag fyller detta lilla underverk 8 år, grattis älskade Agnes.